Det svider, ja det jag gör.

Jag lider, det är vad jag lever för?

Det brinner, ja det riktigt bränns!

Plågan, ja den riktigt känns.

Det trycker, jag vill fälla en tår,

fast jag vet att det inte går,

detta har jag vetat i flera år.

Det trycker, det kommer ingen tår,

men jag vet någonting annat som går,

men,

Jag vet att jag inte får.

Kärleken till tårar är stark,

att känna hur de rinner betyder nästan allt.

Att veta att smärtan lindras, älskar jag framförallt,

att veta att de värmer när det e så kallt.

Men tårarna är få,

de kan inte rulla på.

Jag försöker dag för dag,

men spärren sitter kvar.

Jag tar istället mitt lilla mod och öppnar alla sår,

jag vet ju att det går,

även att ja inte evig lycka når.

Att känna tårar rinna,

betyder nästan allt,

Att denna smärta lindra,

älskar jag framförallt.

Jag känner hur det rinner,

blir befriad från allt.

Ja, jag känner hur smärta försvinner,

älskas framförallt.

Men jag känner kyla,

det blir då aldrig varmt.

Kärleken jag saknar,

ja den når aldrig fram.

Jag ror och ror och ror,

men finner aldrig min hamn.

Jag springer, riktigt kämpar,

kämpar mig fram,

men det är som att springa i riktigt djup sand.

Jag ser hur solen lyser, känner att det blir varmt,

jag ser hur solen lyser, men molnen förstör allt.

Jag känner ju en saknad,

saknad av allt mod.

Modet övergav mig, för det mig inte förstod.

Det är få som förstår mig,

hur jag klarar av.

Eller varför jag inte tar emot deras svar.

Jag ställer många frågor, dag efter dag.

Men allt ni behöver förstå e att jag har höga krav.

Det är få som förstår,

hur jag klarar av,

Att riva upp såren varje eviga dag,

de tycker att gråta ut och prata igenom allt,

är det som fixar allt.

Och ja det är sant,

jag vet, det har ja nämnt.

Men har du någonsin känt,

likheten mellan tårar och blod?

Jag tror inte det,

och det är svaret på varför ni inte förstod.