Tiden den går

-> Dagar blir till veckor.

Fast ändå står tiden så stilla <-

Jag kommer ingen stans, stampar på samma plats.

Och spåren blir allt djupare, jag gräver mig längre ner.

Snart är jag så förvirrad att jag ingen smärta ser.

Jag vandrar igenom dagen, med nya tankar utan kraft.

Men de gamla de finns kvar,,,

Tänk vilken styrka jag ändå haft!

Att orka tänka på allt, orka leva kallt, orka stanna kvar fast livet helkasst var.

Jag har orkat sätta ord, orkat känna sorg,

orkat att kasta bomber på min helvetets borg.

Ja, denna hopplösa tid, detta tomma liv.

-> Jag vet inte om jag går framåt,

eller om jag faller tillbaka.

Jag vet inte om jag kommer ur det,

eller trasslar till det ännu mer.

Jag vet inte om jag finner en lösning,

eller om jag bara fantiserar.

Jag vet inte längre vad jag tror på och ser <-

Vill inte börja skada mig igen!

vill inte!

Varför finns ingen brevid mig när de behövs!

vill inte falla tillbaka

Vill kunna må bra utan att ljuga för mig själv!

Vill inte behöva skada mig för att allt ska bli bättre!

vill inte känna smärtan varje dag

Vill inte behöva komma på nya metoder som skadar mig tills ja faller

Faller över kanten

vill inte ha dessa tankar!

vill inte

inte igen

inte längre

inte mer!

Orkar inte!

Lyckan kommer, lyckan går.......

Vandra vidare med djupa sår....

Tala till ditt hjärta när du får...

Just nu är det vacker vår, röda löv, alla träd.

Kom till mig kära vind, smek min lena kind!

Vill ej vara ensam här, med alla mina eviga besvär.

Vill kunna andas, vill kunna leva i ro.

Och hösten ger mig tro.

Ja faller för dig, följer med dig!

Men vintern kommer snart,

Ohh, så underbart!

Vandra i gnistrande snö,

se alla tapparna blänka,

sedan kommer julen lycka till mig skänka!

Jag kommer leva fritt,

se stjärnorna glimma så klara.

Vara uppe på nyårsaftons natt,

ja, den underbara!

Lyckan kommer, lyckan går.......

Vandra vidare med läkta sår....

Tala från ditt hjärta när du får...

Jag vill ha svar på så många olika frågor varje dag,

och jag ställer frågan, men får inga vettiga svar.

Jag sätter mig en stund. Blundar, andas in.

Känner hur kyla och värme långsamt tränger in.

In, i mina djupa sorger, öppna sår, starka drömmar, gömda vrår.

Känner hur jag mer förståelse och lycka når.

Fäller sakta en tår, bara för att jag får.

Det är höst, allt är blött.

På alla dystra miner blir ja trött!

Vill ju känna lycka, skänka lycka, finna glädje, trösta sorg!

Men nu verkar alla gå runt med en helvetes borg,,

En borg de inte vill spränga,

för de é rädda o känna, känslor kalla som snö, hårda som is, blöta som tö.

Men de förstör ju för sig själva!

Just nu lever de med känslor kalla som snö, hårda som is, blöta som tö.

De säger att de vill ta sitt liv, bara dö.

Men spräng din helvetes mur!

Kom ut!

Så ska du se att det onda tar slut!

Du vet de stunder då livet känns bra?

Du vet de stunder då livet suger?

Du vet de stunder när allt é som det ska?

Men även de stunder då inget duger?

De stunder då folk skänker lycka?

De stunder då du ber folk DRA!?

De stunderna kan man då tycka..

E underbara eller inga o ha!?

Jag lär mig någe nytt av dessa stunder varje dá.

Jag lär mig att framåt gå, och om jag tycker det går bra.

Tänker ofta "Stämmer detta, eller ska ja låta det va?"

Tappar man hoppet har man inget att förlora.......

Men 1000+ att vinna!