Då sitter man o befriar blad från den envisa rosen,
Fan att man måste kämpa så,
Och jag måste va så försiktig,
Jag får inte skada de silkesmjuka bladen,

Det är nästan som när man pysslade som barn, gjorde halsband.
De som inte alls blev särskilt fins tycker jag,
Men det var känslan av att ha lyckats göra någe som var kul!
Sedan fick man belöning, som berömm eller kanske en kaka?

Nu är belöningen, varma känslor, tårar, blod och ångest

Att leka doktor med sig själv, sy igen stora sår.

Jag är rädd, sitter som ett skrämt litet barn, armarna i kors,,,,
tårarna rinner
känns att jag förlorat
förlorat en jag har kär.
Det skriker inom mig,,,
FAN!
LÄMNA MIG INTE!
men inget gensvar.
Jag kan inte skrika ut, jag kan inte blunda nu
Oron växer snabbt fram,
om du lämnar mig
...
vem ska då hålla mig i land?
vem ska då föra mig tryggt i land?